Tomorrow never dies

Jag har precis sett färdigt på bondfilmen "Tomorrow never dies". Just idag har den titeln en speciell innebörd. I morgon är det tre år sedan Elliot dog och fastän han är död, finns dagen kvar och minner om honom. Den 2 mars kommer alltid vara Elliots födelsedag och minnesdag och det kan ingen ta ifrån oss.

Kristian ropade upp mig till övervångingen för en stund sedan och visade mig då ett jättefint bildspel han hade knåpat ihop till musiken: "Elliots sång". Det är vid sådana tillfällen alla spärrar släpper och man släpper ut allt man har inom sig. Hur är det möjligt att styra över dessa känslor? Det går ju bra, men man kan undra hur man gör det.

I morgon kommer dagen till synes vara som vilken tisdag som helst, men visst kommer tankarna lättare vandra någon annanstans. Vi har inte planerat in något särskilt, mer än att vi ska tända ett ljus i hans lykta vid graven. Det känns helt främmande att tänka sig att man skulle haft en treåring hos sig om det gått aningens annorlunda, samtidigt som det skulle kännas helt naturligt. För det är ju så det skulle varit.

Jag tänker alltid på Elliot och han behöver verkligen ingen särskild dag för att bli uppmärksammad. Däremot är det skönt att ha en dag att skylta med, att gömma sig bakom när det känns tungt. Denna tid på året är det ingen som tycker det är konstigt att man mår lite dåligt och det är väldigt skönt att det får vara så.