fredag 5 mars 2010

Det allra bästa

Många tankar har rört sig i mitt huvud dessa år som gått. Åren som inte blev som jag tänkt efter det att Elliot lämnade oss. Det är många känslor och bekymmer man konfronterat och det är sådant som hör till.

Något som besvärat min vid flera tillfällen är den otillräcklighet jag känt som mamma. Jag skulle så gärna vilja ha gjort mer för honom. Mer än att vagga hans livlösa kropp och mer än att anordna hans begravning. Det fanns så mycket kärlek i mig som jag ville att han skulle känna av, men det gick inte. Därför finns fortfarande en frustration och en sorg i mig på grund av det.

När jag tog upp detta i mina själavårdssamtal som jag tack och lov fick möjlighet att ha möttes jag av en förståelse och ett svar som jag återkommer till när helst jag känner mig otillräcklig och skuldtyngd. Jag fick veta att psykologisk forskning visar att vi hela livet eftersträvar att känna trygghet. Det är visserligen inget nytt, men den trygghet vi eftersträvar är den typ av trygghet och totala harmoni vi kände när vi låg i vår mammas mage. En trygghet av att bli buren och som innebär att ingen oro finns för någonting. Den tryggheten är något vi försöker eftersträva hela livet, men som vi sällan uppnår fullt ut.

Det har blivit som en tröst för mig när jag tänker på allt det jag inte kunde göra för Elliot. Jag har inte kunnat natta honom, ge honom mat, lugna honom eller vårda honom. Däremot har jag fått vara med och ge honom något av det mest harmoniska man är med om som människa i livet här på jorden. När man villkorslöst får bli buren och närd av sin mamma i nio månader. Trots det som hände har jag ändå gett Elliot detta och det kan jag vila i. Till er som mist ett barn vill jag säga detta: Ni har gett ert barn det allra bästa som finns redan innan födseln, glöm inte det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar