Bland det finaste

När man älskar någon så mycket som sitt barn finns där också en speciell oro. Särskilt över de okända och nya situationer man ständigt ställs inför. För vår del handlar det om alla nya faromoment som uppkommer när Mille ställer sig upp längs med möbler och sträcker sig efter diverse saker.

Det finns mycket att tänka på. Man tänker på fallrisken och man tänker på att hålla undan vassa föremål och även heta vätskor. Vad vi däremot inte hade tänkt på i helgen när vi var bortresta var att resesängen stod precis vid fönstret. Det innebar att Mille, när han ställt sig upp, hade fri tillgång till krukväxterna som stod på fönsterbrädan. När vi i lugn och ro satt och varvade ner i vardagsrummet hörde vi en smäll från sovrummet och vi sprang så klart dit för att ta reda på vad som hade hänt.

Där möts vi av en flinande liten kille som stolt håller ett blad i handen. Först blir vi lättade av att han inte fått krukan på sig, men sedan börjar vi oroa oss över om han fått i sig något av växten och om den i så fall är giftig för honom.

När man börjat tänka i de banorna är det svårt att få bort tankarna. Detta trots att Mille tittar på en, utan minsta tillstymmelse till sjukdom. Det är väl helt enkelt att det är uttrycket för den oro man känner, den kärleksförklaring den är. Efter lite efterforskning kunde vi lugna oss med att växten var helt ofarlig och då också få ner pulsen en aning.

När man som föräldrar betraktar den här oron hos varandra är det faktiskt ändå något mycket vackert, även om det kan vara obehagligt för stunden. Det är fint att se en person älska en annan så mycket. Och tänk sedan att få vara del av en sådan konstellation själv. Det gör en trygg, även om man ibland är orolig.