lördag 1 maj 2010

I mammas famn

Det var inte bara oflyt med maten igår utan troligtvis magsjuka, eftersom killen inte lyckades behålla någonting av det vi gav honom under gårdagen. Dessutom hade han hög feber av och till och såg riktigt hängig ut. Det fick bli välling och vätska för hans del igår, för om man tog det i små portioner fick det stanna kvar, för det mesta i alla fall. Det var skönt att få hålla honom i min famn och försöka få honom att må bättre. Även om han var varm, så kände jag mig trygg på något sätt när jag fick ha honom nära. Över det stora hela är jag inte särskilt orolig. Det är ju egentligen bara att vänta ut, även om det är trist att se att ens barn inte mår bra.

Doch fanns det stunder när jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen när jag satt med det allt för varma och slöa knytet igår. Jag började tänka på vad som skulle hända om han inte blev bra. Konstiga tankar på ett sätt, eftersom magsjuka inte direkt är något man dör av. Men på ett annat sätt är de tankarna inte alls konstiga, inte i vår familj.

När man håller ett sjukt barn känns det så skört och naket på något sätt. Allt blir så tydligt sårbart. Men trots det finns det ändå något vackert över det bräckliga och svaga som får bli synligt. När ingen energi finns över till annat och han bara vilar i min famn känner även jag mig sårbar, fast på ett annat sätt. När man har något så värdefullt hos sig har man också så mycket mer att förlora.

Idag har han mått mycket bättre och febern är i princip borta, men ändå så tänker jag på hur lätt det är att tillvaron inte blir som man tänkt. I detta fall blev det bara en ynka magsjuka, men nästa gång kanske diagnosen är annorlunda. Under hans nio månader långa liv har han hunnit råka ut för både det ena och det andra, men inget allvarligt tack och lov. Därför har jag ändå lyckats hålla mig lugn.

Något jag ändå kan veta med säkerhet är att detta inte är sista gången Mille är sjuk. Det kan göra mig lite orolig. Inte det faktum att han kommer bli sjuk igen, utan det faktum att man inte vet vad som kommer drabba honom. Innerst inne finns ju den där rädslan som alla föräldrar bär på, på ett eller annat sätt. Den rädslan som man inte vill yttra, men som ändå finns så konkret i våra medvetanden. Vi är rädda att hamna i en situation där vi inte kan göra något. Där något annat har kontrollen över hälsan. En situation där vi bara kan vara betraktare, när allt vi vill är att vara aktörer. Där vill ingen befinna sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar