måndag 24 maj 2010

Nästan som vanligt

Jag känner att min livssituation har landat i något man kan kalla vardag, och jag älskar det. Det känns nästan som vanligt. Det är bara det att jag inte vet vad "som vanligt" är. På ett sätt är det när allting började, innan Elliot och på ett annat sätt efteråt, efter han dött. Då man anpassade sig till en ny men bestående vardag. Nu har ännu en ny vardag tagit vid och såsmåningom blir väl det referensramen till "som vanligt".

På något sätt har jag svårt att släppa taget om Elliot. Jag vill gärna att han på något sätt ska finnas med i min vanliga vardag. Jag vil inte erkänna en vanlig tillvaro där han inte finns med. Men jag måste nog det. Tyvärr går det inte att få en vanlig tillvaro där mina två pojkar finns sida vid sida. Inte i denna värld i alla fall.

Den vanliga vardagen är här och nu och Mille är mitt i den. Som ensamt barn. Hur jag kommer tänka framöver när jag säger "som vanligt" återstår att se. Jag tror att jag än så länge lever kvar i mitt nygifta, naiva tillstånd när jag relaterar till det. Då livet var alltför lätt. Men det var många år sedan nu.

Den vardagen jag hade då är långt bakom mig, men jag kan ändå älska livet jag har nu. Även om det inte blev som jag tänkte mig. Jag saknar dig Elliot!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar