söndag 2 maj 2010

Nära till hands

Igår när solen tittade fram på eftermiddagen tog jag en kort promenad över gatan till kyrkogården. Jag hittade lite blommor på vägen som jag plockade och satte i en liten vas som vi har vid Elliots grav.

Det kändes så stillsamt och rofullt att gå dit igår, en liten paus från vardagen på något sätt. Och eftersom vi bor så nära numera blir det verkligen dessa stunder lättillgängliga. Jag satte mig ner i gräset och bara njöt av vårsolen och tog en sådan paus jag egentligen skulle vilja ta oftare. Men på senste tiden har veckorna och månaderna försvunnit bort och jag har egentligen inte haft tid att bara sitta och tänka.

Det tär lite att gå till graven, men det bygger också upp en aning. Stillheten och det vackra gör att närheten till det som är stort blir så tydlig och klar. Det är en fantastisk känsla. En sekund av klarhet, inte mer, men det räcker för att gå hem igen med lyft huvud och känna att man faktiskt kan uträtta något genom att inte göra någonting.

Och tänk sedan att detta är min granne. En park som inte anpassar sig det minsta till nuet, utan som tidlöst bara finns där. Där finns egentligen ingenting mer än minnesstenar, men ändå inbjuder miljön till eftertanke och stillhet. Frågan är bara om du stänger till eller öppnar upp vid en sådan inbjudan. Jag har valt att öppna upp, vad gör du?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar