Stor innerst inne!
När man kom hem med sitt lilla knyte från BB kunde man inte förstå skatten man bar på. Det låg så mycket dolt och outforskat under den stilla och mjuka ytan. Det gör det så klart fortfarande, men vad mycket som har hänt på denna korta tid.
Det är svårt att föreställa sig vad man själv skulle kunna utföra om man fortfarande hade samma förmåga att lära sig och utforska saker och ting. Själv har man kanske stagnerat lite med ena foten i sin bekväma tillvaro och andra foten i rädslan att ta nya steg. Men blir nog också lat allteftersom man upptäcker att man kanske inte behöver jobba lika hårt för det man behöver.
Men för Mille är tillvaron annorlunda. Han lever för upptäkter och framsteg. På grund av det går det inte att jämföra honom med andra barn födda ens samma år. De växer och utvecklas så mycket de första åren. (Jag hävdar dessutom bestämt att man ska akta sig för att jämföra barn överhuvudtaget).
Vad jag vill ha sagt är att om man egentligen visste vad våra barn var bärare av kanske vi skulle se dem på ett annat sätt. Om vi visste vad som gror under ytan på våra en-, fyra- sju- och niomånadersbebisar kanske vi skulle tillbringa tiden med dem på andra sätt. Jag tror att det ibland kan vara bra att vi inte vet vilken tankekraft och drivkraft det finns i våra barn, för om vi visste dess innebörd skulle vi nog inte veta hur vi skulle hantera den. Vi skulle nog vara rädda för att hjälpa, för att vi skulle överanalysera alla risker med att göra fel.
Men vad är egentligen bäst? Är det inte bättre med en förälder som prövar, även om man känner respekt inför barnets kapacitet än med en förälder som av rädsla avstår från att utmana sig själv och sitt synsätt på barnen.
När Mille kom hem från BB var han så liten och helt försvarslös. Då hängde han bara med och var nästan som en accessoar. Så är det inte nu. Han har helt klart utmärkt sig som en egen individ med tydliga personlighetsdrag och han styr hela vår tillvaro. Jag ser det som en utmaning att försöka se det stora i min lilla pojk, även om han än inte verkar vara mycket för världen. Men det är han.
Det är svårt att föreställa sig vad man själv skulle kunna utföra om man fortfarande hade samma förmåga att lära sig och utforska saker och ting. Själv har man kanske stagnerat lite med ena foten i sin bekväma tillvaro och andra foten i rädslan att ta nya steg. Men blir nog också lat allteftersom man upptäcker att man kanske inte behöver jobba lika hårt för det man behöver.
Men för Mille är tillvaron annorlunda. Han lever för upptäkter och framsteg. På grund av det går det inte att jämföra honom med andra barn födda ens samma år. De växer och utvecklas så mycket de första åren. (Jag hävdar dessutom bestämt att man ska akta sig för att jämföra barn överhuvudtaget).
Vad jag vill ha sagt är att om man egentligen visste vad våra barn var bärare av kanske vi skulle se dem på ett annat sätt. Om vi visste vad som gror under ytan på våra en-, fyra- sju- och niomånadersbebisar kanske vi skulle tillbringa tiden med dem på andra sätt. Jag tror att det ibland kan vara bra att vi inte vet vilken tankekraft och drivkraft det finns i våra barn, för om vi visste dess innebörd skulle vi nog inte veta hur vi skulle hantera den. Vi skulle nog vara rädda för att hjälpa, för att vi skulle överanalysera alla risker med att göra fel.
Men vad är egentligen bäst? Är det inte bättre med en förälder som prövar, även om man känner respekt inför barnets kapacitet än med en förälder som av rädsla avstår från att utmana sig själv och sitt synsätt på barnen.
När Mille kom hem från BB var han så liten och helt försvarslös. Då hängde han bara med och var nästan som en accessoar. Så är det inte nu. Han har helt klart utmärkt sig som en egen individ med tydliga personlighetsdrag och han styr hela vår tillvaro. Jag ser det som en utmaning att försöka se det stora i min lilla pojk, även om han än inte verkar vara mycket för världen. Men det är han.
Kommentarer
Skicka en kommentar