Om om fanns...
Det verkar ligga i min natur att nu och då älta och grundligt fundera över saker som hänt. Jag tror att det för min del är en bearbetningsprocess som visserligen skaver, men som är nödvändig för att jag ska få saker och ting på rätt plats.
Jag brukar ofta tänka på hur mitt liv skulle se ut om Elliot hade klarat sig. Det tror jag de flesta föräldrar gör som mist ett barn. Det blir på ett sätt oundvikligt. Jag funderar över vem Elliot skulle vara och vilka personlighetsdrag han skulle ha. Jag funderar över hur han skulle se ut i dag och vad hans intressen skulle vara. Skulle han vara lik mig, eller Kristian och skulle han vara framåt eller blyg.
Dock stannar jag inte alltid där. Ibland drar jag det ett steg längre och drar även in Mille i mina funderingar. Hur skulle vår familj se ut idag om Elliot överlevt. I den situationen vi befann oss då hade vi inte tankar på syskon till honom, inte så snart i alla fall. Skulle vi då haft Mille hos oss om Elliot funnits kvar. Det är tankar man inte bör tänka, men som jag inte kan undvika. Jag vrider och vänder på det och vet i slutändan inte vad jag kommer fram till. Och bra är väl kanske det. För hur skulle jag göra om jag tvingades välja mellan mina pojkar. En sak är säker. Jag är bestört över att jag i nuläget har en stympad familj och jag skulle helst av allt vilja ha båda mina pojkar hos mig.
Min familj kommer alltid att ha en medlem för lite och därför kommer alla dessa "om". Mille finns hos oss och det är vi enormt tacksamma för. Kanske skulle han varit hos oss ändå, om allt annat klaffat. Jag hoppas det, för hur skulle jag kunna leva utan honom! Men då tänker jag på Milles framtida syskon. Skulle jag, som jag vill idag, vilja ha fler barn om jag redan hade två hos mig? Det kan jag tack och lov inte svara på och det är väl för väl att vi inte kan styra över livet.
För visst är det så att vi faktiskt inte vet vad vi själva behöver, utan vi måste bli givna våra erfarenheter i mångt och mycket. Jag är i alla fall tacksam över att jag inte behöver fastna i dessa tankar i termer av "om". Livet är mitt, men det är inte mitt att styra över. Bara att leva!
Jag brukar ofta tänka på hur mitt liv skulle se ut om Elliot hade klarat sig. Det tror jag de flesta föräldrar gör som mist ett barn. Det blir på ett sätt oundvikligt. Jag funderar över vem Elliot skulle vara och vilka personlighetsdrag han skulle ha. Jag funderar över hur han skulle se ut i dag och vad hans intressen skulle vara. Skulle han vara lik mig, eller Kristian och skulle han vara framåt eller blyg.
Dock stannar jag inte alltid där. Ibland drar jag det ett steg längre och drar även in Mille i mina funderingar. Hur skulle vår familj se ut idag om Elliot överlevt. I den situationen vi befann oss då hade vi inte tankar på syskon till honom, inte så snart i alla fall. Skulle vi då haft Mille hos oss om Elliot funnits kvar. Det är tankar man inte bör tänka, men som jag inte kan undvika. Jag vrider och vänder på det och vet i slutändan inte vad jag kommer fram till. Och bra är väl kanske det. För hur skulle jag göra om jag tvingades välja mellan mina pojkar. En sak är säker. Jag är bestört över att jag i nuläget har en stympad familj och jag skulle helst av allt vilja ha båda mina pojkar hos mig.
Min familj kommer alltid att ha en medlem för lite och därför kommer alla dessa "om". Mille finns hos oss och det är vi enormt tacksamma för. Kanske skulle han varit hos oss ändå, om allt annat klaffat. Jag hoppas det, för hur skulle jag kunna leva utan honom! Men då tänker jag på Milles framtida syskon. Skulle jag, som jag vill idag, vilja ha fler barn om jag redan hade två hos mig? Det kan jag tack och lov inte svara på och det är väl för väl att vi inte kan styra över livet.
För visst är det så att vi faktiskt inte vet vad vi själva behöver, utan vi måste bli givna våra erfarenheter i mångt och mycket. Jag är i alla fall tacksam över att jag inte behöver fastna i dessa tankar i termer av "om". Livet är mitt, men det är inte mitt att styra över. Bara att leva!
Kommentarer
Skicka en kommentar