Ett ögonblicks verk
Igår var en helt vanlig dag. Jag hade inget schemalagt i skolan utan tänkte att jag skulle sitta hemma och plugga, efter att jag lämnat barnen på förskolan. Jag reflekterade över att det var väldigt halt ute på garageuppfarten och tänkte en tanke om att man egentligen behöver hjälm på barnen sådana här dagar. Men bara en tanke ändå.
När jag ett par timmar senare suttit hemma en stund och läst ringde Kristian. Han hade fått samtal från förskolan om att Hillevi halkat och slagit sig illa. I ett sådant läge är man ändå ganska behärskad, det viktigaste är ju att komma till sin lilla och försöka göra allt bra igen.
Väl där fanns en otröstlig liten tjej, blodig i ansiktet och med två tänder färre än innan. De övre framtänderna var borta och personalen var oroad. Jag och Kristian tog med oss henne hem och sedan på eftermiddagen åkte vi till tandläkaren. Inte så mycket mer att göra, mer än att konstatera att en tand är utslagen och en annan helt upptryckt i tandköttet. Gluggen talar sin egen historia.
Ett ögonblicks verk som så klart gör mycket ont hos Hillevi. Men väl läkt kommer det inte vara någon fara med henne, även om hon kommer behöva anpassa sig lite när det gäller att äta och prata utan tänderna där. Inget att oroa sig för i alla fall.
Tänk så snabbt det går och hur lätt sådana här saker kan hända, som blir till förändring i livet. Denna gång kunde det gått värre, men det gick ändå bra. Hillevi är sig själv igen, även om det kommer ta många år innan gluggen fylls av de permanenta tänderna.
Och så tänker jag på en annan gång när ett ögonblick gjorde allt i skillnad. När lilla Elliot dog för snart sex år sedan. Vår lille grabb vi snart skulle träffa, borta på en sekund på förlossningsavdelningen. Då hade vi inga marginaler på vår sida. Alla andra hade det, kändes det som. Allt gick fel och inget blev som förut även om allt tycktes bli detsamma som innan när vi kom hem.
Nu får gluggen bli vår påminnelse om att Hillevi minsann haft marginalerna på sin sida, ett sätt att vara tacksam ändå. Den starkaste lilla tjej jag känner. Vad kommer hon inte kunna uträtta?
När jag ett par timmar senare suttit hemma en stund och läst ringde Kristian. Han hade fått samtal från förskolan om att Hillevi halkat och slagit sig illa. I ett sådant läge är man ändå ganska behärskad, det viktigaste är ju att komma till sin lilla och försöka göra allt bra igen.
Väl där fanns en otröstlig liten tjej, blodig i ansiktet och med två tänder färre än innan. De övre framtänderna var borta och personalen var oroad. Jag och Kristian tog med oss henne hem och sedan på eftermiddagen åkte vi till tandläkaren. Inte så mycket mer att göra, mer än att konstatera att en tand är utslagen och en annan helt upptryckt i tandköttet. Gluggen talar sin egen historia.
Ett ögonblicks verk som så klart gör mycket ont hos Hillevi. Men väl läkt kommer det inte vara någon fara med henne, även om hon kommer behöva anpassa sig lite när det gäller att äta och prata utan tänderna där. Inget att oroa sig för i alla fall.
Tänk så snabbt det går och hur lätt sådana här saker kan hända, som blir till förändring i livet. Denna gång kunde det gått värre, men det gick ändå bra. Hillevi är sig själv igen, även om det kommer ta många år innan gluggen fylls av de permanenta tänderna.
Och så tänker jag på en annan gång när ett ögonblick gjorde allt i skillnad. När lilla Elliot dog för snart sex år sedan. Vår lille grabb vi snart skulle träffa, borta på en sekund på förlossningsavdelningen. Då hade vi inga marginaler på vår sida. Alla andra hade det, kändes det som. Allt gick fel och inget blev som förut även om allt tycktes bli detsamma som innan när vi kom hem.
Nu får gluggen bli vår påminnelse om att Hillevi minsann haft marginalerna på sin sida, ett sätt att vara tacksam ändå. Den starkaste lilla tjej jag känner. Vad kommer hon inte kunna uträtta?
Kommentarer
Skicka en kommentar