Sov på min arm

Barnen har varit lite sjuka i ett par dagar. Hillevi har haft feber och ikväll hade även Mille lite feber precis innan läggdags. Jag gick upp till honom när han inte ville somna själv och höll om honom en stund. Jag lade märket till att han hickade och rapade och funderade på om han behövde rapa. "Jag bara hickar lite" blev svaret, men han protesterade inte när jag lyfte upp honom och lade honom över min axel. Precis som när han var en liten bebis, även om den nästan fyraåriga kroppen nästan inte får plats på bröstet. Efter en kort stund kom mycket riktigt två stora rap och hickan försvann. Snart sov han gott i sin säng, men när han vilade där på bröstet med huvudet på axeln fick jag så tydliga återblickar från tiden för tre och ett halvt år sedan. Jag minns att Mille ofta somnade i rapläge över axeln och det var så mysigt. Så kände jag åter ikväll. Nästan lite overkligt...

Sov på min arm
lilla barn, du mitt allt
när du vilar ibland blir jag stilla
regnet faller sakta
en välsignelse från den
som gav liv till mitt liv genom dig

Sov på mitt bröst
hör mitt hjärta slå med ditt
när det lider mot höst finns jag hos dig
ovan oss finns molnen
men välsignelsen Han ger
skänker liv, skänker tröst där vi går

Denna sången skrev jag när Hillevi var liten och vi bar fram henne i vår församling för att få välsignelse över hennes liv. Jag tycker det finns något så vackert i det. Att få bära ett barn och att få bära ett sovande barn. Den ultimata tryggheten på något vis. Eller hur känner ni?