Resa tillbaka?

En vän till mig uttryckte en önskan att för en stund kunna resa tillbaka i tiden till barndomens bekymmerslösa dagar. Att helt leva i nuet utan förpliktelser, måsten eller orosmoment över framtiden.

Kan vi inte alla känna så? Att vi vill ta en paus från den intensiva tillvaro vi lever i och för en stund få strunta i alla beslut och överväganden. Alla konsekvenser.

Ack så skönt det skulle vara att återuppleva de oändligt långa sommarloven som aldrig ville ta slut. När man fångade dagen på riktigt och inte bara som en klyscha. Men så tänker jag efter. Vill jag verkligen det?

Det är ju i mitt liv nu jag kan forma något mer permanent. Jag kan göra mer eftersom jag har verktyg och perspektiv på ett annat sätt. De svårigheter jag fått hantera gör mig mer mer hel och gör mitt liv rikt utifrån aspekter som inte kan värderas enligt vanliga måttstockar. Men jag ser det. Jag känner det. Jag känner att jag utifrån mina erfarenheter kan vara någon annan till hjälp. Bygga broar. Se konsekvenser och agera utifrån det.

Längtan att få resa tillbaka till det bekymmerslösa kan glimtvis verka attraktivt och visst är det det. Dock skapar jag mitt liv hela tiden och jag skulle inte vara hel annars. Här och nu lever jag och då måste mitt medvetande också vara här. Det är här jag skapar och verkar. Och tar mig framåt.