Att älska sig själv

Jag tänker ibland på vad det är vi förmedlar till andra människor. Är det en känsla av att vi ska acceptera oss själva eller förakta oss själva. När man ser till de influenser vi tar del av i samhället är det inte en lång väg till självförakt, men är det så det ska vara? Ska vi acceptera att det är på det viset att folk mår dåligt över att de har "fel" utseende eller "fel" attribut eller personlighetsdrag? Varför premieras det tillexempel mer att vara framåt än blyg? Eller att vara lång mer än kort?

Men även om vissa saker är oss givna är det även mycket som förändras hos oss. Både till sinne och kropp genom åren som man kan känna varierat kring. När man fött tre barn, som jag gjort, är det logiskt att kroppen inte riktigt ser ut som den gjorde innan. Det hänger lite här och var och ser man på HMs badreklam som poppar upp så här års funderar man över hur man själv skulle se ut i samma stass. Ha!

Min kropp har dock återhämtat sig väl, men efter varje förlossning har man varit lycklig den dag de gamla kläderna åter passar på kroppen. Som om det skulle vara ett mål i sig. Tråkigt då om man inte lyckas. Har man misslyckats med sig själv då? Jag har bestämt mig för att älska mig själv, oavsett. Hela mig. Med alla skavanker och allt vad det är. Betyder det att jag är nöjd med hur jag ser ut? Ja. Betyder det att jag är nöjd med allt jag gör och säger. Nej, inte allt. Men så är det också med Mille och Hillevi. Jag älskar dem precis som de är, men inte allt de gör. Så är det, men kärleken är villkorslös. Tänk om vi alla kunde älska oss själva på det viset och ge oss själva mer av det vi behöver. Förakt bryter ner och ser vi på oss själva med sådana ögon är det destruktivt. Älska dig själv som du älskar dina barn eller dina föräldrar. Älska dig själv, som Gud älskar dig. Och älska någon tillbaka.