Konsten att vara tacksam

Jag sitter här och märker att jag blir irriterad av att kvällssolen skiner mig i ansiktet. För bara några timmar sedan var jag smått nedstämd över det åskväder som mörkat himlen och skymt solen. Egentligen borde jag tacksamt vända ansiktet mot solen och njuta av att molnen är borta och att man kan se den blå himlen. Det är konstigt hur lätt vi människor klagar över saker och ting hur vi alltid lyckas hitta saker i våra liv att vara missnöjda över.

Jag kan komma på mig själv med att klaga över de mest världsliga ting. Det kan handla om allt från fläckar på kläder till onödiga inköp där pengarna kunnat utnyttjas på ett bättre sätt. Dock har givetvis mitt perspektiv ändrats sedan Elliots bortgång, men jag känner mig dålig i ljuset av det när jag klagar över mina banala bekymmer.

Jag har många gånger känt mig bitter över det som hände mig och Kristian. Jag skulle alla gånger vilja vara utan denna erfarenhet, men den har ändå lärt mig en hel del. Perspektiv har ändrats. Småsaker har blivit viktiga och det som var viktigt förut har marginaliserats. Trots att jag blivit av med en familjemedlem är jag nog ändå en mer tacksamt lagd person nu än tidigare. Jag ser tydligare livets glädjeämnen.

Dock gäller detta så klart inte rakt av. Det är mycket svårt att ha ett sådant tänkesätt hela tiden. När vi fick ett positivt graviditetstest i slutet av förra året ville jag resterande tid av graviditeten vara tacksam varenda minut. Det är jag visserligen på ett sätt, men visst klagar jag över saker som jag nog inte borde. Jag har haft en i princip problemfri graviditet, men det är ändå förvånansvärt lätt att klaga de få gånger ryggvärken kommer. Dock är jag mycket noggrann med att inte klaga då "Sten-Åke" rör sig otroligt mycket eller då han sparkar så hårt så det nästan gör ont. Jag är glad även när jag får klockrena revbensträffar. Jag skulle aldrig kunna klaga på att mitt barn var så fullt med liv.

Även om jag är tacksam över mycket i livet kan det vara svårt att vara tacksam i stort. När man haft en stor sorg vet man hur allt vänds uppochner på en stund och att ingenting blir sig likt. Kan man vara tacksam då? Man undrar varför just vi drabbats och man ser framför sig hur livet skulle vara om allt skulle gått på ett annat, bättre sätt. Givetvis kan jag inte känna tacksamhet över en stor sorg! Det skulle vara omänskligt. Däremot har jag upptäckt andra saker att vara tacksam för. Saker i livet som jag tidigare tog för givet. När vi ser oss omkring med öppna och ärliga ögon kan vi alla se sådana saker, stora eller små. Men visst är det en konst att vara tacksam...

Kommentarer

Populära inlägg