måndag 7 mars 2011

Funderingar

Sedan början av den här graviditeten har vi vetat ungefär hur den ska sluta. Jag syftar inte på att det ska komma en bebis utan på vilket sätt den ska komma. Det är nämligen så att mina tidigare förlossningar har haft ett snabbt förlopp. Det i kombination med att vi bor nästan en timme från förlossningen och att vi ska hinna lämna av "storebror" innan, gör att vi blivit rekommenderade att sätta igång förlossningen på plats.

Detta besked kändes från början väldigt betryggande eftersom jag själv också upplevt mina förlossningar som mycket forserade. Nu mot slutet av graviditeten känner jag dock att det kanske inte är så farligt om det sätter igång spontant. Så snabbt kan det väl ändå inte gå? Förra förlossningen sattes igång för att vi önskade det av psykologiska skäl, men denna gång känner jag mig ändå redo för en spontan förlossning.

Dock vore det mindre kul att behöva möta upp ambulansen eller stanna vid vägkanten på vägen dit och föda. Det kanske skulle bli lite väl dramatiskt, även för mig. Samtidigt vill man lita på kroppen och man vill egentligen inte gå emot naturen och sätta igång en sådan här stor process innan kroppen själv gör det. På ett sätt känns det kontrollerat och sunt, men på ett annat sätt onaturligt.

Vi kommer nog följa rekommendationen, men ändå känns det som att trampa in på områden man inte borde behärska. Dock var förlossningen när Mille föddes så bra den kunde bli och den var ju kontrollerad. Egentligen spelar det inte så stor roll på vilket sätt vårt barn kommer till världen. Det viktigaste är att allt går bra för barnet och att alla mår bra efteråt. När man drar det till sin spets känns allt annat obefintligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar