En unge i minuten

Dokumentära serier har länge varit inne att visa på tv. Kanske särskilt sådana som handlar om sjukvård och kanske i synnerhet de som handlar om barnafödande. Jag har dock aldrig känt något behov att titta på sådana serier. Jag tycker inte att det är särskilt lockande att se folk i den utsatta situation man befinner sig i på sjukhus. Sedan gör mina blandade erfarenheter av förlossningar att jag helt enkelt har för många känslor på ytan för at kunna tillgodogöra mig innehållet av dessa serier på ett bra sätt.

Premiären av en ny förlossningsserie igår tänkte jag ändå ge en chans. Jag tittade i ca tio minuter innan jag bytte kanal. Jag kände helt enkelt att det inte var rätt tid för mig att titta på andra som födde barn strax innan jag själv ska ligga där på britsen. Än behöver jag lite verklighetsflykt utan att kastas in i det som ska komma.

Jag vet ju ungefär vad som ligger framför. Som tredjegångsföderska får man ändå betraktas som relativt erfaren, men det har också lärt mig att man inte kan veta på förhand hur det kommer att bli. Varje förlossning är unik, precis som vi alla är olika. Och även om det föds en unge i minuten kan man inte veta hur nästa förlossning kommer bli. Tilliten till de som finns runt omkring blir då så viktig. Och även om det kan kännas skrämmande är det också mycket vackert.