Nära vänner

Jag har några vänner som också mist ett barn i slutet av graviditeten eller strax efter. Några av dem kände jag innan Elliot dog och några av dem har jag lärt känna med tiden. Det är enormt värdefullt att ha vänner som på riktigt kan sätta sig in i det man gått igenom. Med dessa personer kan vi samtala om våra änglabarn lika naturligt som våra barn på jorden. Detta gör att man kommer varandra mycket nära, trots att man kanske inte skulle det annars. Vissa träffar man väldigt sporadiskt, men ändå känns det så bra när man ses och får pejla av var man befinner sig.

Vi var med i en samtalsgrupp samma år vi miste Elliot och det betydde oerhört mycket för oss. Tänk att man kan få möjighet att träffas med andra förkrossade föräldrar och samtala om det man känner. Samtal överhuvudtaget är viktigt när ens inre ställs på kant och ju mer desto bättre.

Jag inser också att många av de vänner jag fått genom min sorg skulle jag inte lärt känna om allt gott väl. Då skulle vi levt i parallella liv, men kanske utan att våra vägar skulle korsas. Fint på ett sätt, men ändå fattigt. Jag kommer aldrig vara tacksam över det som hänt mig, men jag är tacksam för det stöd som uppkommit genom det som hänt. Nära vänner som inte är nära, men som ändå har tillträde till det allra innersta. Det är man tacksam över när livet i inte blir som man tänkt sig.