tisdag 14 juni 2011

En form av läkning och lycka

För fyra år sedan var jag bestört och otröstlig. Mina själsliga sår var ännu öppna och infekterade. Mitt barn var mig oändligt saknat och jag trodde inte jag skulle kunna komma tillbaka till en normal vardag.

Elliot är mig fortfarande oändligt saknad men min vardag har blivit stabil . Jag känner att jag har återfått livet och att jag börjar få ett så normalt liv man nu kan få efter att ha mist en så nära anhörig.

Jag har fött ytterligare två fina barn som jag fått behålla och jag ser dem båda som oerhörda gåvor som jag inte tar för givna. Jag vet att världen är svår och jag vet att mycket kan hända.

Ändå vilar jag i den lycka jag nu känner över att ha min fina familj. Jag vet att mycket kan hända men jag tänker inte missa en sekund av det liv jag lever nu. Nu lever jag på riktigt igen, på helfart, på heltid, fullt ut. I alla fall för de mesta.

Jag vet att livet är allt för skört, men just därför är jag så oändligt tacksam. Tacksam över att få ha mina nära hos mig ytterligare en tid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar