Tidens fläkt

Det är 2014 och jag ser att det hänt mycket i mitt liv och i min omgivning de senaste åren. För tio år sedan tog jag studenten. En milstolpe för oss, så vi få forma vår framtid och vad vi vill syssla med. En balans mellan studier, arbete och för mig också förmånen att vara ledig med barnen. Ett liv som hittills blivit mer av än jag först trott. All den kapacitet som finns och som jag försöker utnyttja i den mån jag kan. Tiden är min begränsning. Jag lever i den vetskapen. Det gör vi alla. Alla är vi lika inför den.

För tio år sedan sålde vår familj också vårt sommarhus, vår vistelseplats för våra barndomssomrar och även min farfars barndomshem där hans familj i generationer bott. Ett stort steg att sälja, men rätt beslut eftersom man måste kunna förvalta det man har och tiden räcker inte alltid till. Tiden är vår begränsning. Igår hälsade jag på detta gamla torp och deras nya ägare för första gången dessa tio år. Så fint det har blivit och det bekräftar känslan av att det var rätt beslut ändå. Att vår tid på detta ställe tagit slut. Vår tid behövdes någon annanstans.

För tio år sedan fick även min mamma njursvikt, till följd av den MS hon har haft så länge jag kan minnas. Tio år av mediciner och nya rutiner. Möjligheter och begränsningar. Men hela tiden i trygghet, att vi alltid har varandra. Även när det är svårt. Jag och mamma liksom, alltid. Men nu står vi här. Tio år senare och njurarna orkar inte längre. Något nytt ska komma men vi vet inte när. Vi vet bara att den tiden vi har är värdefull. Vi kan se det i backspegeln och vi vet det för varje steg vi tar framåt. Att tiden är vår begränsning. Tack vare den begränsningen inser vi också värdet i att vara tillsammans. Så länge det går.