Kastanjer

När jag ser en kastanj tänker jag på dig, mamma.
Det stora kastanjeträdet som växer utanför ditt hus, där du kände dig trygg och där du somnade in.
När jag och min syster i vår barndom samlade kastanjer i din hemby och lade på hög. Vi kände oss rika.
Ditt kastanjebruna hår som ännu inte visat grå inslag, som jag strök från din panna de sista dagarna när vi alla satt vid din sida.
Kastanjens lena yta, som jag gärna stryker mot mitt ansikte, precis som dina händer alltid var det mjukaste jag känt.
Men också det taggiga, som på något vis också är vackert. Att du alltid sa det som du tänkte utan att bry dig om hur det skulle tas emot.


Jag kommer alltid att tänka på dig.