Jag trampar vidare, men jag behövde dig

Vissa dagar känner jag att jag börjar komma upp i fart. Trampar på okända vägar, men med en fart som ger riktning. Jag klarar mig. Det känns bra, även om jag är trött och saknar energi ofta. 

Jag vill omfamna alla moment. Vila, arbete, sorg, skratt, vänner, minnen, familj, förberedelse. Förberedelse inför det sista avskedet. Vi snickrar det tillsammans i familjen och processen är levande och formas. Men också förberedelse för ett liv utan dig, mamma. Som om jag inte vant mig vid tanken ännu. Att du inte finns här längre. 

Jag går vidare och trampar upp spår. Vissa stigar har någon gått innan. Och jag klarar mig, till och med bra. Men vi var inte färdiga. Jag behövde dig lite till, mamma. Jag behövde dig hos mig.