onsdag 25 januari 2017

Innan allt ligger öppet

Jag älskar människor. Jag älskar att umgås med människor och en naturlig följd av det är att jag ganska ofta träffar nya människor. När de obligatoriska samtalsämnena är avklarade har yrke, hemort och familj avhandlats. Ganska okomplicerat kan någon tycka. Ja, på ett sätt är det det. Hårda frågor som inte behöver någon närmare granskning. Det finns ofta enkla och okomplicerade svar på dem. Det är väl därför de ofta ligger bland fem i topp på samtalsämnen med nya bekantskaper. 

Hur är det då för mig? Yrke och hemort är inga bekymmer att prata om, men jag får alltid kval när frågan om familj kommer upp. Och det beror på den vanliga frågan om barn. När jag får frågan om hur många barn jag har hör jag mig alltid säga två. Men efter att jag sagt det känner jag i hela kroppen att jag inte sagt sanningen. Jag känner att jag döljer något av mitt innersta och käraste. Något av det dyraste jag går och bär på. Stoltheten i att vara Elliots mamma. 

När jag i min presentation inte nämner honom känner jag att jag förnekar mitt föräldraskap till honom som jag är så stolt över, men som blir så besvärligt att ta upp i ett första möte. De gånger det har hänt har fokus och känsla på samtalet skiftat och det har känts meningsfullt, men samtidigt har samtalet tvingats i en annan riktning. Det som från början var ett lustfyllt och trevande samtal utvecklas snabbt till ett allvarligt och mer riktat samtal. Ett samtal med större djup än vad som känns brukligt för en 15 minuter lång bekantskap. 

Därför brukar jag inte berätta om Elliot första mötet. Eller andra. Eller ens tredje. Det är ett val jag gjort, för han finns alltid med i tanken och jag känner av med mina känselspröt efter rätt tillfälle att avtäcka min stora kärlek och sorg i livet. Något som blottar mig och gör mig sårbar men som samtidigt gör mig genuin och ärlig. När tillfället ges, om det ges, brukar jag känna när det blir rätt. Även om det kanske knappast kan blir fel eller rätt med en sådan sak. Det bara blir.

Ibland vet folk om innan, genom någon annan, medan andra kan bli förvånade. Hur som helst känns det alltid som en lättnad när allt ligger öppet och samtalet kan få ytterligare dimensioner. Relationen blir med ens djupare och jag har aldrig märkt att någon känner sig obekväm utan snarare tvärt om. Ibland avhandlas ämnet relativt snabbt, som en information, och ibland slutar det med att vi gråter en skvätt tillsammans. Och inget är bättre än det andra. Båda utfallen är inkluderande och bekräftande. Och allt är uppe. Frågan om mitt livs viktigaste vändpunkt ligger öppen, på samma sätt som hjärtat känns mer öppet än tidigare. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar