fredag 30 mars 2012

Tillbakablick

Idag är det fem år sedan vi tog vårt sista avsked av Elliot. Begravningen. Så overklig, så sorglig, så fin. Vi förberedde allt själva inför begravningen med hjälp av vänner, familj, arbetskamrater och församling. Det blev bäst så tyckte vi och det blev som terapi. Bearbetning. Då var det jobbigt, men idag är jag tacksam över att det var vi som själva skapade hans begravning. Det var vår kärlekshandling till honom. Vårt enda sätt att visa det på. Även om det inte var nog.

Det var av kärlek vi själva gjorde programmen i kyrkan och utformade en annons. Vi tog av kärlek kontakt med kyrkogårdsförvaltningen och valde ut en gravplats med kvällsol. Jag skrev av kärlek två sånger till min son, som våra vänner av kärlek sjöng under begravningen. Min pappa bäddade om honom i kistan av kärlek och Kristian bar av kärlek honom in och ut ur kyrkan. Kistan hade en vän till oss av kärlek snickrat, efter våra önskemål. Efter begravningen gick jag och Kristian av kärlek ut i naturen för att hitta en fin sten. Vi fann den på ett berg.

Denna dag kom familj och vänner av kärlek och stöttade oss i vår värsta stund. Kärlek. Kanske inte kärlek till Elliot i första hand, men kärlek och omsorg till oss. Och det kommer jag vara tacksam över och minnas så länge jag lever, och antagligen längre än så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar