tisdag 20 mars 2012

Något utöver det vanliga

När jag har talat med några av mina vänner som inte är kristna, om min förlust av Elliot, har jag blivit bemött med stort positivt intresse över min tro, och respekt. Jag vet inte varför jag inte förväntat mig det, men på något sätt har jag nog tänkt att de som inte delar min tro knappast blir mer intresserade av att tala positivt om Gud efter att jag, helt oförberett, mist ett av våra barn. Dessa gånger har jag nog föreställt mig att de ska förutsätta att jag blivit trosvag och att jag nog inte kan känna mig så trygg i Gud ändå. Har jag haft rätt? Knappast! Det har vid flera tillfällen gått upp för mig att jag minsann inte är så fördomsfri som jag vill vara.

Dessa vänner har i stället förutsatt att jag, genom min trygghet hos Gud, haft stöd av det genom sorgen. Vilket är helt sant. De har också tyckt att det har funnits något attraktivt hos mig, att jag faktiskt vågat lita på någon utanför mig själv. Från den första dag jag levde utan Elliot har jag tagit steg ännu närmare Gud. Det kanske låter konstigt, men var för mig så naturligt. Visst var jag arg på att Gud inte ingrep. Inte räddade vår ängel. Men jag kan inte förneka det som Gud har gjort för att hjälpa mig i min nöd. När jag ser tillbaka i backspegeln ser jag spår som ingen annan än han kan ha lämnat efter sig. Hjälp bara han kunnat ge. Kanske ligger det mer sanning än jag trott i det som pastorn sa i griftetalet på Elliots begravning för nästan fem år sedan.

Med Gud blir det oförklarligt, men utan Gud blir det outhärdligt.

Att även om vi faller tungt och hårt, och inte förstår varför detta fick hända, finns det någon som ändå vill hjälpa oss upp igen. Och ibland finns insikter att hämta i samtalet med någon som finns alldeles nära. I en vän.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar