torsdag 29 december 2011

När man vet att nästa år blir annorlunda

Idag läste jag ett inlägg på en blogg som verkligen berörde mig. Anledningen till att jag själv nästan är förvånad är att jag inte tror att bloggaren själv hade som avsikt att beröra så djupt med just detta inlägg. Fantastiska UnderbaraClara skrev detta inlägg om det naturliga i att från ett år till ett annat bli mamma.

Själv känner jag igen dessa känslor. Jag skrev om det på min andra blogg senast igår. Tre jular har jag burit på känslan av att nästa jul kommer bli helt annorlunda, eftersom jag då också inte kommer ha ett barn i magen utan ett i famnen i stället. Nog blev alla nästkommande jular annorlunda, men min första jul som mamma hade jag inget barn i famnen.

Skulle jag julen innan, när sparkarna haglade tätt mellan måltiderna, kunnat ana att jag skulle få lämna min son redan på förlossningsavdelningen? Mina förväntningar var ju lika höga som alla andra blivande mödrars. Varför skulle jag bli avvikande?

Min första jul som mamma blev inte som jag tänkt. Nu när jag firat Milles tredje jul och Hillevis första finns ändå Elliot mycket nära. Allt annat skulle vara djupt onaturligt. När vi träffas med hela släkten pratar inte om honom kring julbordet, men alla vet att han finns alldeles närmast hjärtat ändå hos mig.

Gud har omfamnat honom alla hans jular, och alla hans dagar. Jag måste bara vänta innan jag kan dela mina dagar med honom. Tack Clara för att du med ett till synes så enkelt inlägg berörde mig till tårar.

3 kommentarer:

  1. ...och du berörde mig till tårar. Vilka vackra tankar om en sådan smärtsam erfarenhet. Guds frid i denna juletid önskar jag dig. Och ja, din tid med Elliot kommer.
    Från en annan Josefin. Som nu väntar fyran om en månad.

    SvaraRadera
  2. Där fick du mig också till tårar. Hittade hit genom Claras blogg.
    Vår förrförra jul blev också väldigt tom, men nu har vi en liten parvel att dela upplevelserna med. Den andra lilla parveln i himlen får vi vänta med att dela våra dagar med, som du så fint skrev.

    SvaraRadera
  3. Å! Vackra Elliot! Nu måste jag gråta.

    SvaraRadera