Inför julen

Nu sitter jag med Mille i knät och myser till julmusik. Vi har bakat pepparkakor idag hela familjen och hela huset doftar pepparkakor. När jag befinner mig i denna idyll tänker jag tillbaka till den första julen efter att Elliot lämnat oss. Det var fruktansvärt jobbigt eftersom man julen innan byggt upp förhoppningar som inte infriades. Jag kommer ihåg att jag var återhållsam och tyckte det var mycket jobbigt att se alla andra barn leka och få julklappar. Julglädje som Elliot var ämnad att vara en del av. Julen har för mig i alla år varit starkt förknippad med familjen och med barn, så att jag tyckte det var jobbigt var inte konstigt egentligen.

Ändå kände jag mig som ett ufo. Jag var livrädd att någon skulle komma på mig sittandes och stirra rakt fram eller när jag gått undan en stund för att få lugn och ro. Jag skämdes över att känna som jag gjorde eftersom julen är så efterlängtad för de flesta andra. Jag som fasade inför julen det året kände att jag inte passade in i normen. Något var fel och konstigt nog vågade jag inte prata med särskilt många om det av rädsla att förstöra någon annans jul. Jag inser det konstiga i att resonera så, men det var så jag tänkte.

Det jag vill ha sagt är att julen som vi förväntas ta emot ofta inte har rum och tid för någon som känner sig ensam och sorgsen. Det är tråkigt tycker jag. Kan vi inte alla se oss om i jul om det är någon som behöver lite extra omsorg? Det kanske finns någon som behöver lätta sitt hjärta eller någon som bara vill ha utrymme för att faktiskt få vara lite nedstämd.

Julen är en fantastiskt fin högtid men jag tror inte att det är meningen att man ska strö glitter över allting. Det som finns inom oss måste få utrymme och våra behov försvinner inte bara för att vi luras köpa oss lyckliga i julhandeln. Våga vara den som står på den behövandes sida i jul. Om det så är grannen, din kompis, ditt barnbarn eller någon helt okänd. Då blir högtiden så mycket mer meningsfull.

Kommentarer

Populära inlägg