fredag 22 juli 2011

En tillbakablick...

Konstigt nog var jag inte orolig eller särskilt nervös. Däremot var jag upprymd och bubblig. Det var spännande att åka den sista resan med bara två i bilen.

När det väl satte i gång hade du bråttom. Men det var nog bra, för sakta kände jag att tiden nog inte var min vän. Jag blev nervös över att inte ha full kontroll och blev rädd att du skulle möta storebror för tidigt.

Men det fanns ingen anledning att känna oro, men jag tänkte inte logiskt. Allt var hela tiden under kontroll, men hur skulle jag kunna känna lugn i det när jag vet att allt kan ändras på en sekund.

Men när du låg på mitt bröst kände jag mig lugn och hel. När jag såg på dig kände jag på nytt den kärlek jag känner till din storebror, men på ett annat sätt. Allt blev nytt och perfekt. Aldrig ville jag släppa dig.

Två år senare känner jag samma sak. Lyckliga jag som får leva i din närhet. Grattis Mille!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar