lördag 9 juli 2011

Rädsla

En av de bloggar jag följer publicerade nyligen ett inlägg om rädsla och oro. Det är en fråga som är ständigt aktuell när man är förälder, men ändå något man talar så lite om. När jag själv tänker vidare på den frågan går jag tillbaka i mitt eget liv hur det sett ut för mig. När jag blev förälder för fyra år sedan infriades den största rädslan innan jag ens hunnit tänka tanken. På så sätt kastades jag direkt in i föräldraskapets kärna och jag fick med ens visat för mig vad smärta är, vad sorg är, vad kärlek är.

Hur vågar jag bli förälder igen efter ett sådant avsked? Jag har egentligen inget bra svar på det. Jag är så klart livrädd att något ska hända mina guldklimpar här på jorden, men jag kan inte heller gå runt och låta deras barndom försvinna i oro. Inte heller jag och min man mår bra av att fasa för sådant som förhoppningsvis inte kommer inträffa.

Dock får man inte vara dum. Jag vet att livet är allt annat än rättvist och att inget går att förutse. Jag försöker därför vara tacksam för alla stunder jag har med mina barn och jag är inte sen att uppskatta vardagens glimtar, även om jag givetvis precis som alla andra upplever frustration när den äldsta blir trotsig och den yngsta är svårtröstad.

Tacksamheten över att jag har dem hos mig gör dock att rädlan inte främst blir min fiende. Den blir min vän och hjälper mig att älska livet och ta vara på det och dess stunder. Stora som små. Så har det i alla fall blivit för mig. Hur är det för dig?

Ps. Tack Karin för att du vågar skriva om detta ämne, trots att det så klart är svårt. Men jag tror att det finns behov av att tala om sådana här saker

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar