Att stå vid sidan

Det är många gånger man får vara den person som inte något kan göra. Den som får stå bredvid och bara försöka göra så gott den kan. En person som visserligen kan ge stöd och tröst, men som inte kan få bort smärtan. Hur mycket man än vill. Just nu är jag den personen.

Jag syftar på en i min absoluta närhet. När man står vid en persons sida och ser hur denne blir sämre, utan att man kan göra något. Hur man mister hoppet för att sedan återfå det en kort stund. Hur man känner sig beroende av slumpen och tiden, utan att kunna göra situationen bättre. Man kan bara vänta och vara ett så stort stöd som möjligt. Dock kan jag inte få allt bra igen.

Jag syftar också på när ens barn är sjukt och inte mår bra. När allt man vill är att kunna göra allt bra på en gång, men man kan inte. Det är omöjligt. Man kanske också vet att allt egentligen inte är så farligt. Du vet, men inte ditt barn. Du ser bara hur han eller hon gråter och är rädd. Du vill att allt det ska försvinna och du gör ditt bästa för att finnas där. Jag kramar och håller om, men ändå står jag bara vid sidan.