lördag 7 januari 2012

Sånt man inte delar med alla

När vi talar med folk tror jag de flesta av oss använder någon typ av inbyggd scanner, som läser av vårt samtalsobjekt, situationen och det som sägs. Vi känner av och gör en avvägning huruvida vi tycker det är passande eller inte att prata om vissa saker med våra vänner, bekanta, släktingar eller arbetskamrater.

Jag har märkt att sedan vi miste Elliot har många nära oss och andra delat med sig till oss om deras sorger eller svårigheter. Något vi ser som en enorm gåva. Tänk att kunna få vara ett stöd för någon annan.

Detta var vi inte förunnade att ta del av innan. Man blir nästan medlem i en klubb när man genomgår en tragedi, som gör att man kan förstå sorger även hos andra. Jag är mycket försiktig med att gradera sorg. Sorg är sorg, så är det bara. Alltid lika bottenlös, lika ofattbar.

Jag är så djupt tacksam till alla dessa människor som vågar öppna upp sig till mig, för jag får ut så mycket av det också. Det är i mötet med andra människor vi mognar och växer.

Om vi inte haft vår stora sorg efter Elliot tror jag inte många hade talat med oss om sådant som är svårt. Precis som jag inte brukar öppna upp mig inför dem som inte upplevt någon stor sorg, i alla fall inte som jag uppfattar det.

Det är väl så att även jag scannar av min omgivning och gör bedömningar huruvida jag tycker situationen är. Vågar jag öppna upp mig? Kommer mina känslor tas emot med förståelse? Kommer jag göra min vän eller bekante obekväm? Frågorna är många man omedvetet ställer sig innan man öppnar munnen. Och är det bra eller dåligt? Vill vi inte alla vara ett stöd för dem vi känner för, oavsett om vi förstår deras situation eller inte?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag delar gärna med mig till de jag känner, men jag vill göra det utan att avskräcka, utan att tvinga på.

Men jag vet att de som vill mitt bästa också vill lyssna, för det kan vi alla. Oavsett vad vi har i bagaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar