Det har inte alltid varit så

Vi har precis kommit hem från ett kalas där det var med många barn. Allt ifrån nyfödda till några år gamla. Nu tycker jag det är härligt att se de små liven finna varandra och leka en stund med gamla och nya kamrater.

Men jag har inte alltid känt så. Tiden i ensamhet efter att Elliot lämnat oss var det ganska smärtsamt att se barn, särskilt små barn. De små oskyldiga liven blev symbolen för det jag inte hade, det som alla andra verkade ha. Men inte jag.

Det var inte barnen i sig som fick mig att tänka så här, de är ju fantastiska och dessutom mycket goda terapeuter i sitt sätt att ta sig an livet. Det var själva familjelyckan hos andra familjer som ibland var som ett slag i ansiktet. Jag påmindes allt för mycket om det jag hade kunnat ha men inte fått.

Nu är det jag som till synes lever i den familjelyckan. Kanske även jag får andra att starkt påminnas om något som saknas i deras liv. Vi kan inte leva våra liv helt i hänsyn till andra, vi vet bara en bråkdel av det som folk bär på.

Men det här blir en reflektion att man från en tid till en annan kan uppleva ungefär likadana situationer på helt olika sätt. Så har det varit för mig i alla fall och nog kanske även för dig.

Kommentarer

Populära inlägg