Livet som det ser ut nu

Veckan som ligger bakom oss har varit lite annorlunda och ganska känlomässig. Förra söndagen vaknade jag med hög feber och jag hade än en gång ont i ena bröstet. Det visade sig att inflammationen jag blivit behandlad för tidigare kommit tillbaka och det med besked.

Resultatet blev att jag fick bli återinlagd och behandlad på BB i tre dagar. Kaxigare har man varit. Det första dygnet kände jag mig egendomligt ynklig och fick be om hjälp med mycket gällande Hillevi. Min stackars lilla tjej mådde bra hela tiden, men fick snällt hänga på mina strapatser.

Efter att ha fått några doser antibiotika intravenöst kände jag mig piggare. Ytterligare ett dygn senare började jag packa för hemfärd, även om jag kände mig lite trött och snurrig, men vem skulle inte det efter ett par dagars feber och intesiva behandlingar.

Nu efter några dagar hemma kan jag på ett sätt konstatera att jag är symptomfri. Dock känner jag att jag inte vågar hoppas att det inte kommer tillbaka, nu när det redan gjort det en gång. I gränslandet mellan pessimism och optimism får jag nog kalla mig realist just nu. Jag har ett sår på bröstvårtan som helst ska läka för att jag ska kunna vara säker på att inflammationen inte ska komma tillbaka. Nu är det lätt att vara positiv, när jag fortfarande knaprar piller, men så småningom får jag klara mig för egen maskin. Då kommer jag antagligen känna efter mer och nästan invänta nästa inflammation. Vi får bara hoppas att jag väntar förgäves. Ingen blir gladae än jag för det.

Kommentarer

Populära inlägg