990 nätter

Jag har alltid gillat att sova. Jag har alltid tyckt det har varit mysigt att krypa ner i en varm säng och somna och drömma mig bort. Nätterna var ljuvliga i dess tysthet och lugn. Men när Elliot dog var inte natten min vän. Det blev otäckt tyst och alla tankar man behandlat under dagen fick fritt spelrum och man tycktes inte kunna gallra utan att bli översköljd av känslor man inte behärskade, särskilt inte när man behagade sova och samla energi.

Den första tiden var svår på det området, men det har blivit bättre, mycket bättre. Nu kan jag sova precis som vanligt...nästan i alla fall. Det kommer kvällar då man känner sig lika liten och tröstlös som man kände sig förut, och det är ganska skönt att det är så. Det får bli ett sätt att poängtera att man inte har glömt det som hänt, att det faktiskt är en väldigt stor del av en.

När jag låg sömnlös häromnatten räknade jag hur många nätter min familj varit utan Elliot och jag kom fram till nära tusen nätter inklusive skottdag och annat. Milles namn betyder just tusen och det får bli ett sätt att sluta cirkeln. Tystnaden på natten finns inte på samma sätt, Milles andetag gör rummet levande på ett nytt sätt. Men en stor del av tystnaden finns ännu kvar. Kanske inte just i sovrummet men i tillvaron. Ljudet av barnsteg i trappan och ljudet av stoj. Och ljudet av Elliots tvååriga tankar.

Milles tvååriga tankar får jag vänta på och det gör jag gärna. I väntan på dessa ord lyssnar jag till hans joller och konstaterar att han med det fyllt lite av den tystnad jag burit med mig så länge.