När de första löven faller...

Jag brukar alltid gilla när det växlar i årstiderna. Det är inte så att jag hinner tröttna på den som är innan, men på något vis finns det något nytt och orört med varje ny växling. Så känner jag nu inför hösten.

Samtidigt känner jag alltid den där speciella känslan av vemod när de första löven faller. Somnar för alltid och påminner mig väldigt konkret om Elliot som sover sin djupa sömn. För att aldrig vakna mer.

Men hösten är också den vackraste årstiden, då hela naturen kläder sig i högtidsdräkt. Intressant reflektion att den är som vackrast just innan den faller i dvala. Tänk att kunna lära något av det. Att tänka på det vackra i alla skeden. I början och i slut.