Aldrig mer kommer jag kunna snöra mina barns skor utan att tänka på Aylan
Jag är administratör på min arbetsplats facebooksida och när jag i förmiddags loggade in på facebook för att publicera ett inlägg fick jag för första gången se bilderna på Aylan. Så direkt och omedelbart att jag inte hinner vända bort blicken. Så kraftfullt att jag inte kan göra det. Så viktigt att jag inte får göra det.
Aldrig kommer jag glömma dessa bilder. Denna fruktansvärda enskilda händelse, som vittnar om ett större sammanhang. Denna lilla människa som blir en symbol för det stora som händer hela tiden i vår värld. Denna oskuldsfulla barn som blir till kontrast till det fruktansvärda som pågår i hans hemland. Det landet där han skulle känt sig trygg. Om han upplevt fred.
Och här är jag. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig någonsin förstå. Jag kommer aldrig att kunna sätta något i jämförelse med vad detta innebär för dem som går igenom det. Men jag är övertygad om att vi måste göra mer. Var och en och tillsammans. Enskilt kan vi ta av det vi har och ge vidare och tillsammans kan vi göra skillnad. Jag skäms över hur jag planerar mitt liv utifrån mina och min familjs premisser och på något sätt stannar där. Det är alldeles för lätt att byta kanal. Att vända bort blicken. Därför tycker jag att det är bra att dessa bilder kommit ut i ljuset. Ingen ska någonsin kunna säga att de inte vet. Att de inte har med det att göra. Att de inte har ansvar för att verka för en förändring.
Jag ser denna enskilda pojke, som får representera så många människoöden. Dessa drömmar som en gång fanns, allt som fanns nedlagt i honom. Allt som hans föräldrar hoppades för honom och deras familj, när det tog steget ut och valde en riskfylld båtfärd i gummibåt framför att stanna på fasta land. Jag tänker på mina egna barn och vad som skulle krävas för att jag skulle göra en sådan resa. Jag tänker på att Hillevi, som är i hans ålder och allt blir ännu mer verkligt. Jag tänker på att jag aldrig mer kommer kunna snöra mina barns skor utan att tänka på Aylan. För jag ser honom. Så komplett med kläder och skor. Oförstörd och redo för ett nytt liv. Ett liv som aldrig blev. Ett liv som försvann i djupet och spolades upp på land till andras beskådan.
Hela vägen hem från jobbet grät jag. Jag kunde inte hålla tårarna borta. Något måste göras och jag måste få vara en del av det. Annars kan jag inte gå rakryggad. När mina barn frågar mig vad jag gjorde för att hjälpa dessa människor måste jag kunna svara och känna att jag gjort det jag kan. Det är mitt ansvar.
Aldrig kommer jag glömma dessa bilder. Denna fruktansvärda enskilda händelse, som vittnar om ett större sammanhang. Denna lilla människa som blir en symbol för det stora som händer hela tiden i vår värld. Denna oskuldsfulla barn som blir till kontrast till det fruktansvärda som pågår i hans hemland. Det landet där han skulle känt sig trygg. Om han upplevt fred.
Och här är jag. Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig någonsin förstå. Jag kommer aldrig att kunna sätta något i jämförelse med vad detta innebär för dem som går igenom det. Men jag är övertygad om att vi måste göra mer. Var och en och tillsammans. Enskilt kan vi ta av det vi har och ge vidare och tillsammans kan vi göra skillnad. Jag skäms över hur jag planerar mitt liv utifrån mina och min familjs premisser och på något sätt stannar där. Det är alldeles för lätt att byta kanal. Att vända bort blicken. Därför tycker jag att det är bra att dessa bilder kommit ut i ljuset. Ingen ska någonsin kunna säga att de inte vet. Att de inte har med det att göra. Att de inte har ansvar för att verka för en förändring.
Jag ser denna enskilda pojke, som får representera så många människoöden. Dessa drömmar som en gång fanns, allt som fanns nedlagt i honom. Allt som hans föräldrar hoppades för honom och deras familj, när det tog steget ut och valde en riskfylld båtfärd i gummibåt framför att stanna på fasta land. Jag tänker på mina egna barn och vad som skulle krävas för att jag skulle göra en sådan resa. Jag tänker på att Hillevi, som är i hans ålder och allt blir ännu mer verkligt. Jag tänker på att jag aldrig mer kommer kunna snöra mina barns skor utan att tänka på Aylan. För jag ser honom. Så komplett med kläder och skor. Oförstörd och redo för ett nytt liv. Ett liv som aldrig blev. Ett liv som försvann i djupet och spolades upp på land till andras beskådan.
Hela vägen hem från jobbet grät jag. Jag kunde inte hålla tårarna borta. Något måste göras och jag måste få vara en del av det. Annars kan jag inte gå rakryggad. När mina barn frågar mig vad jag gjorde för att hjälpa dessa människor måste jag kunna svara och känna att jag gjort det jag kan. Det är mitt ansvar.
Kommentarer
Skicka en kommentar