Om tacksamhet och årets alla tider

Det är inte första gången jag gör detta. Går igenom ett år första gången efter att ha förlorat någon i den närmaste familjen. Känslorna som rivs upp varje gång en högtid ska firas, varje dag som man förut hade denna särskilda person vid sin sida.

För några veckor sedan firade jag min födelsedag. Jag hade en väldigt fin dag, men kände en underlig obalans mot slutet av dagen. Det var något som saknades. Det var den första födelsedagen jag firade utan mamma. En person som utgör grunden till att jag finns till, att jag överhuvudtaget kan fira födelsedagar. Denna hjältinna som valde mitt liv. Hon valde att få mig, trots att hon själv var sjuk.

Därför tänker jag extra på mamma idag. På tacksägelsedagen, den dag vi visar tacksamhet till Gud. Jag behövde henne lite till, men jag är tacksam för varenda dag vi fick tillsammans. Och dessa dagar bleknar inte av det faktum att vi inte var färdiga med varandra. Minnet av dessa dagar bär mig och därför kan jag stämma in i lovsången idag och med hela mitt hjärta vara tacksam för det vi haft tillsammans. För när det gäller tacksamhet är mamma min största förebild. Om jag fick välja ett ord för att beskriva henne skulle jag välja ordet tacksam. För det var så hon levde. Det var så hon lärde. Även när hon var sjuk och under hennes sista dagar. Tacksam ända in i evigheten.

En bättre eftersmak av hennes tid på jorden kan jag inte föreställa mig. Och i det får jag växa och vandra. Omfamna och påminnas om varje dag.

Tack.