In the shadows

Något av det mest naturliga som finns är skuggor. De är mörka och till synes betydelselösa men rymmer ändå så mycket historia och så mycket djup. I våra skuggor ser vi oss själva och andra. Vi kan söka skydd i skuggorna men också bli avslöjade av dem. Vår skugga följer oss alldeles nära. Närmast oss. På ett sätt vi inte kan påverka. Så är det också med vissa av våra känslor och tankar. I mitt fall med Elliot. 

Han är min skugga som uppenbarar sig för mig, mer eller mindre tydligt. Som en mulen dag. Ibland är hans konturer knivskarpa men ibland diffusa. Det viktigaste är dock att jag vet att han finns i mitt medvetande hela tiden, även om jag inte tänker på honom. Men ändå finns han alldeles närmast mig, som en del av mig. Det har blivit så och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. För konstigt nog kan hans minne skänka mig tröst och skydd och tankarna på honom kan avslöja delar av mig själv jag trodde jag förlorat. Och tittar jag bara ett kort stycke bakåt kan jag se att han alltid finns närmast. Ungefär som en skugga. Älskade skugga.