När man plötsligt ser något på ett nytt sätt

Det finns sånger man lyssnat på hundra gånger, men som man inte helt tagit till sig ändå. De har gått i bakgrunden och man vet hur de går men man har inte reflekterat över texten. Så var det för mig när jag inför en begravning fördjupade mig i Marie Fredrikssons "Sparvöga".

"Du lilla sparvöga, flyg över ängarna
dröm dina drömmar så länge du känner liv"

Äventyrslustan som bor hos oss i livet här och nu och vilan som kapslar våra drömmar. Något som driver oss, men också en förtröstan om det som väntar sedan när våra dagar är slut. Att vi får fortsätta flyga, drömma och leva. Sparven flyger stadigt mot ett nytt mål och de som lämnats kvar följer den med blicken. Men sparven vänder sig inte om. Den har redan kommit hem.