Jag känner för barn

Dessa små på jorden som ofta inte kan föra sin egen talan. Beroende av vuxna, av de som vet bättre. Men är det så? Allt för ofta ser jag lidande bland dessa, de minsta. Och ofta beror det på dessa vuxna som egentligen ska vara till hjälp. Men de stjälper i stället.

Jag mår dåligt av att se barn som lider, barn som inte får det de behöver. Barn som svälter, barn som lever under förtryck, under hån, under förminskning. De är värda allt, men många av dem vet inte om det. Det är vi som ska tala om det för dem, få dem att inse det. Att de är guld och diamanter. Mer ändå!

Men jag mår dåligt när jag ser det motsatta. Barn som gråter för att vuxna inte vet bättre. Då gråter jag med. Jag gråter med de små. De är ensamma med sina tårar. Ingen hör och ingen ser. Men väljer jag att blunda är jag också ansvarig. Det är inte okej att vara den som vet men inget gör. Vad ska du göra? Vad ska jag göra? Förhoppningsvis skillnad. Förhoppningsvis färre tårar. Förhoppningsvis någons vän.

Kommentarer

  1. Åh, håller med.

    Kan bli oerhört ledsen när jag ser vuxna prata med nedlåtande ton till sina barn på bussar eller i köpcentrum osv. Då vill jag gå in och säga nåt. Men jag vågar sällan.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg