På något sätt blir jag aldrig trött på det. Att bära sovande barn från bilen till sängen eller ligga bredvid dem i soffan och titta och snusa. Aldrig mätt. Det är bland det vackraste som finns. Tänk att jag får vara med om det. Tänk att jag får se dem när de är som lugnast och mest avväpnade. När de är så sårbara. Ändå får jag vara alldeles intill. Och se dem drömma.
Kommentarer
Skicka en kommentar