Diskreta och gulliga problem

Sedan en ganska lång tid tillbaka handlar jag mycket sällan i köpcentrum och på stora klädkedjor. Det blir mest second hand eftersom jag finner det mest tillfredsställande. Idag, däremot, var vi iväg till Borås och gick i affärer. Alltid när jag kommer in i på en traditionell barnavdelning blir jag nästan förvånad över hur uppdelat det är mellan "kill-" och "tjejkläderna". Det går en knivskarp linje i affärerna mellan rosa och mörkblått. Idag. 2012. Inte en så stor grej kanske de flesta tycker, men jag tycker faktiskt det.

På något sätt blir ytan det centrala i bemötandet och då flickor och pojkar förväntas klä sig på olika sätt signalerar det också deras förväntade attityder. Flickor ska vara fina och väna och pojkar tuffa. Och vi vuxna är inte sena att anamma detta tankesätt. Vad blir problemet i detta? Vi vuxna bemöter således barn av olika kön på olika sätt fast de egentligen är just barn, bara barn. Vi berömmer oftare flickor för deras fina kläder och utseende och vi poängterar ofta till pojkar att de är tuffa och häftiga. Det är konstigt att vi som bor i världens mest jämställda land (sägs det) inte verkar tycka att detta är direkt konstigt. Det märks knappt för det är så naturligt för oss. Diskret på något sätt och vi tycker det är gulligt. Föräldrar är snarare tidiga med att anamma kulturen och upprätthålla det som egentligen inte borde finnas där. Begränsningar för barnen som skapas innan de lärt sig gå. 

Uppfostrar jag könslösa barn? Vill jag att alla ska vara en grå massa utan skillnader? Verkligen inte! Däremot vill jag att Mille och Hillevi ska blomma. Blomma för allt de är värda. Utan att behöva tänka på vad de har för färg på kläderna. Mer än att de får dem att vara kreativa och må bra.

Kommentarer

Populära inlägg