onsdag 18 juli 2012

En påminnelse

Sedan vi miste Elliot har jag ofta konfronterats med mina känslor i vardagen. Jag ser honom nästan överallt och det är inget konstigt med det. Ibland blir det extra påtagligt. En påminnelse när man läser något eller ser något på TV. Läser om någon som varit med om samma sak eller ser en film där någon mister ett barn. Så var det nyss, för ett par dagar sedan. I TV-soffan fick jag mig ett möte med mina känslor än en gång. Ett uppvaknande och en påminnelse om det jag saknar och det jag innerst inne känner. Även fast jag tittar på en kriminalserie. Så långt ifrån min egen verklighet. Men ändå så nära. Mötet sker i samma stund jag ser gravstenen på skärmen. Den med bara ett datum på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar