tisdag 31 juli 2012

Men det är kanske bara jag?

Uppfostran. Detta ord som blir viktigare och viktigare ju äldre barnen blir. Det blir också svårare och svårare ju äldre barnen blir. Det är nästan lättast med uppfostran precis innan man blir förälder. Då man med magen i vädret högt och stolt proklamerar att barnen minsann inte ska göra ditt. Eller att de minsann skall lära sig göra datt. Ingen är bättre förälder än precis innan man blir det. Eller?


Vissa saker får man helt enkelt lära sig med tiden. Med erfarenhet. Jag tror man får hitta sin egen lilla modell i sin lilla familj, för bara du märker vad som funkar hos dig. Något jag däremot märkt är extremt viktigt i barnens ögon är hur föräldrarna agerar tillsammans. I små vardagliga situationer där man måste ta beslut på en gång. Då man inte hinner diskutera innan.

Jag säger inte emot Kristian eller startar en diskussion inför barnen om något han säger till dem. Likaså gör Kristian inte det mot mig. Vi respekterar varandra och har förtroende för varandras beslut som föräldrar. Däremot kanske vi inte tycker samma alltid om mat, tid eller konflikter barnen hamnar i. Men jag vinner inget på att diskutera enskilda situationer när den andre redan tagit ett beslut i en uppkommen situation. Vi är starkast eniga. Barnen, märker jag, mår bäst av den tydligheten.

Däremot samtalar och diskuterar jag och Kristian uppfostran på tu man hand. Ofta. En dialog som ständigt behöver vara levande. Men då är det vi två, oftast utan onödiga stressiga moment att ta hänsyn till. Bara två vuxna som vill det bästa för barnen. Vi diskuterar både uppkomna situationer och i förebyggande syfte. Att veta allt på förhand kan man inte, men jag tror inte jag vinner mycket på att låta småsaker splittra oss inför barnen. De är så klipska barnen och skall aldrig underskattas. Splittrade föräldrar är lätta offer om barnen vill dra fördel av det. Det har jag redan märkt på både Hillevi och Mille. De är inte bara bäst i världen, utan även smartast när det gäller att läsa av sina föräldrar. Därför stöttar jag Kristian. Och därför stöttar han mig. Allt annat känns onaturligt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar