Lyckligt lottad trots allt
Jag känner ofta att livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Mitt barn som jag längtade efter dog under förlossningen och det resulterade i en helt ny världsbild. Sedan dess har jag ägnat oräknerliga timmar åt att tänka på min situation, vad den innebär. Ofta kommer jag fram till att jag tycker att livet är orättvist och oberäknerligt.
Det är ju sant på många sätt, men man glömmer ofta att räkna med alla livets lyckoämnen i analysen. Det att jag trots mina jobbiga erfarenheter, nu är lyckligt och rik, känns ändå helt fantastiskt. Min fantastiska lilla familj håller på att bli större, även om den aldrig kommer kunna bli komplett. Just nu känns tillvaron dock harmonisk och jag känner att jag har kontroll över mitt liv, i den mån jag tycker det är rimligt.
Mille är så fantastisk och underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Att få vakna upp med honom gör att vardagen blir helt fantastisk, nästan hela tiden. Kristian, min livskamrat, som jag älskar så högt gör mitt liv rikt och lättare att leva. I stort känns livet bra just nu och min tillvaro berikas av min familj, mina vänner och mina dagar.
Jag hoppas att jag kan behålla denna livssyn ett tag, ett långt tag. Jag känner mig fortfarande trasig på insidan, men samtidigt kan det inte hindra mig från att leva i nuet med min familj. Mina revor inombords finns och kommer nog aldrig att kunna sys ihop helt, men däremot repas de inte upp mer i alla fall. Jag känner att jag har kontroll över min situation, men ändå känns det skört. Jag vet hur sådan här tankeverksamhet fungerar vid det här laget och jag vet således också att det går i cykler. Jag är ändå tacksam för det jag har i livet och jag är även tacksam för det jag får känna.
När man känner smärta är det också en bearbetning och ett helande, jag ser det så. Sedan upptäcker man också i smärtan många ljusa sidor i livet som man inte såg annars. Sådant som ligger dolt i djupa veck. Känslor är något bra och det är det som gör oss till människor. Människor som till varje pris vill överleva och ta sig vidare. För det behöver vi leva nära ljuset.
Det är ju sant på många sätt, men man glömmer ofta att räkna med alla livets lyckoämnen i analysen. Det att jag trots mina jobbiga erfarenheter, nu är lyckligt och rik, känns ändå helt fantastiskt. Min fantastiska lilla familj håller på att bli större, även om den aldrig kommer kunna bli komplett. Just nu känns tillvaron dock harmonisk och jag känner att jag har kontroll över mitt liv, i den mån jag tycker det är rimligt.
Mille är så fantastisk och underbar och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Att få vakna upp med honom gör att vardagen blir helt fantastisk, nästan hela tiden. Kristian, min livskamrat, som jag älskar så högt gör mitt liv rikt och lättare att leva. I stort känns livet bra just nu och min tillvaro berikas av min familj, mina vänner och mina dagar.
Jag hoppas att jag kan behålla denna livssyn ett tag, ett långt tag. Jag känner mig fortfarande trasig på insidan, men samtidigt kan det inte hindra mig från att leva i nuet med min familj. Mina revor inombords finns och kommer nog aldrig att kunna sys ihop helt, men däremot repas de inte upp mer i alla fall. Jag känner att jag har kontroll över min situation, men ändå känns det skört. Jag vet hur sådan här tankeverksamhet fungerar vid det här laget och jag vet således också att det går i cykler. Jag är ändå tacksam för det jag har i livet och jag är även tacksam för det jag får känna.
När man känner smärta är det också en bearbetning och ett helande, jag ser det så. Sedan upptäcker man också i smärtan många ljusa sidor i livet som man inte såg annars. Sådant som ligger dolt i djupa veck. Känslor är något bra och det är det som gör oss till människor. Människor som till varje pris vill överleva och ta sig vidare. För det behöver vi leva nära ljuset.
Så klokt du skriver. Jag känner nu, efter tre år av saknad, att livet som inte blev som jag tänkt mig blev trots allt bra ändå. Jag kommer alltid att sakna mitt förlorade barn men gläds nu otroligt över de två jag fick "istället". (avskyr uttrycket, men tror du förstår)
SvaraRadera/Kram Karin