Oro och framtidstro

Jag har konfronterats med tanken om uppfostran. Man ser ju sig själv som en människa med sunda värderingar och tankar och därför tror man också att man blir en bra förälder av det. Det är nog delvis sant, men visst ligger det mer i begreppet barnuppfostran.

Mitt mål är att Mille ska bli en god samhällmedborgare med sunda värderingar och det gör mig aningens nervös eftersom jag vet att det inte finns några garantier över hur man ska gå till väga. Till synes bra föräldrar kan få riktiga bråkstakar och vice versa. Nu när man själv är förälder funderar man över vad i ens egen uppväxt som präglat en. Jag och min man har när vi samtalat haft två helt skilda typer av uppfostran, men ändå har vi samma tänk i de flera situationer. Det är rätt spännande tycker jag. Vilken väg ska vi välja att ta?

Hur som helst är jag tacksam över min uppväxt för det är ju den som präglat mig. Självklart vill man ju plocka russinen ur kakan och tänka igenom vad som man själv tycker varit bäst, men alla delar behövdes ju för att forma den jag är idag. Jag tänker mycket på hur jag vill att Mille ska bli. Och hur lätt det är att han inte bli sådan. Det finns så många influenser runt omkring som jag inte har en chans att övervaka eller ha koll på.

Och det är ju inte det man vill heller. Man vill inte behöva ha kontroll över sitt barn eller sin tillvaro. Man vill kunna låta Mille leva sitt eget liv, även om vi är stora delar av hans tillvaro, särskilt de första åren. Däremot vill jag att Mille ska lära sig att göra egna val och göra dessa på grunder han är medveten om. Det sista jag vill är att han ska vakna upp en dag och upptäcka att jag styrt honom till en tillvaro där han inte vet hur han hamnat. Jag vill att han skall växa till en god människa, men på grund av hans vilja till det, inte min.

Visst kan jag rädas inför de kommande åren men jag får helt enkelt lita på att jag och Kristian kommer klara av det här. Om det inte skulle gå så får jag väl lita på att Milles andra beskyddare influerar honom på ett bra sätt. Vi har bra familjer och bra vänner så på det sättet har Mille goda förutsättningar. Barnen lever ju inte bara i hemmet utan i hela samhället. Det krävs en hel by för att fostra ett barn heter det ju, och det är både skrämmande och betryggande.

Kommentarer

  1. Hej! En till änglamamma här. Min son dog några dagar innan bf i magen. Vet precis hur det känns <3 Fin blogg du har gumman :-) Många kramar

    SvaraRadera
  2. Funbun: För mig känns det bra att du kan känna igen dig i det jag skriver, då känner jag att jag har lyckats. Tack för uppmuntran
    kramar

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg